När jag lyssnar på The Stone Roses från 1989 är det som att öppna en tidskapsel full av känslor, ljud och minnen som alltid känns aktuella. Det här är en av få skivor som jag utan att tveka ger 10/10. Det är inte bara musik, det är en upplevelse, en resa som fortfarande påverkar mig varje gång jag slår på den. För mig handlar det här albumet om mer än bara musik – det är ren och skär perfektion, något som har blivit en personlig följeslagare i mitt liv.

En öppning att dö för: ”I Wanna Be Adored”

Hur många skivor kan stoltsera med en öppningslåt som ”I Wanna Be Adored”? Den sätter stämningen direkt – hypnotiska basgångar, den minimalistiska gitarren och Ian Browns avmätta, nästan släpiga röst. Det är ett intro som lovar mycket och levererar ännu mer. Att öppna med orden ”I don’t have to sell my soul, he’s already in me” är inte bara kaxigt – det är ren poesi. Det är omöjligt att inte känna sig lite större, lite starkare, när den här låten går igång.

Melodier som fastnar: ”Waterfall” och ”Made of Stone”

”Waterfall” är kanske en av de mest perfekta poplåtar som någonsin spelats in. Den känns luftig men samtidigt komplex, som om varje ton är på exakt rätt plats. När den glider över i en instrumental outro är det som om låten lyfter från marken och bara flyger. ”Made of Stone”, å andra sidan, är lite mörkare, lite råare – en perfekt motvikt till den skira skönheten i ”Waterfall”. När jag lyssnar på dessa låtar känns det som att åka berg- och dalbana genom känsloregistret, från ren eufori till stillsam eftertanke.

Den emotionella höjdpunkten: ”This Is the One”

”This Is the One” är en personlig favorit, en låt som verkligen fångar det där magiska ögonblicket när allt känns rätt. För mig har den varit ett soundtrack till både små och stora stunder i livet, och varje gång jag hör den byggas upp till sitt klimax känns det som att något släpper inom mig. Den här låten är verkligen ”den rätta” – precis som titeln antyder.

Ett episkt avslut: ”I Am the Resurrection”

Och så kommer vi till det ultimata avslutet – ”I Am the Resurrection”. En åtta minuter lång odyssé som börjar som en klassisk poplåt och slutar i ett instrumentalt kaos som är lika delar rock, jazz och psykedelisk galenskap. Den långa, jamliknande finalen är som en musikalisk explosion som får mig att känna mig levande varje gång jag hör den. Och den där texten – fylld av både arrogans och humor – sätter verkligen punkt på ett mästerverk.

Varför The Stone Roses är så jäkla bra

Det här albumet lyckas med något som få andra gör – det känns både tidlöst och djupt rotat i sin samtid. Det är en perfekt mix av 60-talsinfluerad pop, Madchester-scenens acid house-beats och en rebellisk attityd som aldrig går ur stil. Dessutom är bandets samspel fullständigt magiskt, från John Squires briljanta gitarrslingor till Reni’s unika trumspel.

För mig har The Stone Roses blivit en del av min identitet. Det är en platta jag alltid återkommer till, oavsett om jag sitter hemma och bara vill fly från vardagen, eller om jag behöver något episkt i bakgrunden. Den är enkel men sofistikerad, kaxig men ödmjuk, och framför allt är den genuin. Att älska den här skivan är som att vara med i en exklusiv klubb – alla som förstår, förstår.

Jag kan inte säga annat än att The Stone Roses är ett mästerverk. Det är en skiva som stannar hos mig, som påverkat min smak, mitt sätt att tänka och hur jag ser på musik. Jag vill avsluta med att säga att det här är albumet som bevisar att musik kan vara konst, och det är en konst jag är stolt att ha med mig genom livet.